Historien

Aristoteles sammanfattar retoriken som ”konsten att vad det än gäller finna det som är bäst ägnat att övertyga.” Retoriken är inte främmande för att i vissa fall också övertala, men poängterar tydligt skillnaden däremellan. När en lyssnare övertygas har denne tagit till sig ett budskap, en beskrivning eller ett argument som sitt eget och bygger vidare på något som redan finns hos sig själv. Vid övertalning däremot finns inte denna förankring, personen gör snarare något mot sin vilja och utan engagemang. Retorikens mål är det förra, att verkligen övertyga eftersom syftet är praktiskt, att skapa handling och förändring.

Principerna för retoriken formulerades på 400-talet f Kr. Traditionen förlägger handlingen till Sicilien där innovationer med domstolsförhandlingar och folkförsamlingar förebådar nya former av mer demokratiska styrelseskick. Korax och Tisias sägs ha dokumenterat en mängd talares tillvägagångssätt och utifrån detta material strukturerat ett regelverk. I den muntliga kulturen hade talets möjligheter använts i många tusen år, men det var nu med hjälp av den förhållandevis nya skriften man kunde börja att identifiera och analysera talspråkets framgångsfaktorer.

Att tala om de gamla grekerna är aldrig mer passande än i samband med retorik. Aristoteles är nämnd. Platon kritiserade retoriken för att på sanningens plats istället lyfta fram det sannolika, en distinktion som visar på retorikens natur och. Det är inte det sanna som övertygar utan det sannolika, alltså det som kan framställas som troligt. Det här är ett möjligt skäl till varför kommunikationsteori inte alltid används i praktiken i samband med marknadsföring och annan kommunikation. För de som arbetar med retorik är det snarare ett sannolikt budskap med en sannolik metod som används än en vetenskapligt utprövad.

En annan bärande princip är att det konstfulla, som i mycket präglar den retoriska metoden och är högst verkningsfullt, inte ska märkas. Samtidigt hyllas skapade formuleringar som inte ses som artificiella och onaturliga utan som estetetiskt konstfulla. På samma sätt som att själva framförande av ett tal ska verka spontant och inte inlärt trots ett intensivt memorerande, ska retorikens verktyg – troper och figurer – användas men inte synas. Den avgörande skillnaden däremellan kan beskrivas med hjälp av Cicero och Demosthenes, två av de legender som ständigt aspirerar på titeln som tidernas mest vältalige. Det sägs att när åhörare lyssnat på Cicero kunde de säga: ”Så väl han talade!”, men när Demosthenes talat utbrast de ”Låt oss marschera!”.  

 

Metoden

Retoriken har kommit att få en bredare innebörd som användbart mönster för alla former av kommunikation, allt ifrån mellanmänskliga samtal till marknadskommunikation, men är i sin ursprunliga och praktiska form en metod för att utforma och genomföra tal.

Övergripande finns tre redskap att använda. För det första du själv, din personlighet och trovärdighet, kallat etos. För det andra, själva ordet, logos, och för det tredje, patos, de känslor och stämningar du kan frambringa hos åhörarna. Dessa tre verktyg kan länkas samman med en talares tre huvuduppgifter. Med din egen karaktär kan du behaga din publik, delectare. Med ordet kan du undervisa, docere. Och genom känslorna berörs lyssnarna, movere. Det viktigaste av allt är dock att inte bli tråkig, dödssynden för en talare.

En tydlig del av retoriken är den här formen av konkreta uppdelningar i strukturer, regler och framgångskriterier. Metoden att skapa ett tal följer en sådan indelning: 

Intellectio. Att analysera och förstå situationen inför arbetet med talet. Vilket är sammanhanget? Vem lyssnar? En fas som inte tydliggjordes i den ursprungliga retoriken utan ingick i nästa, men som klargör processen och låter den starta tidigare. 

Inventio. De praktiska förbedelserna inför talet. Att samla material och finna argument i en bruttolista. Sju frågor kan stödja idégenereringen och förmågan att hitta de ”platser” där stoffet kan finnas: Vad, vem, varför, var, när, hur, med hjälp av vad?

Dispositio. Att planera strukturen och bedöma vad de olika delarna har för funktion och var de gör bäst nytta.

Elocutio. Den slutliga språkliga formen. Att hitta de rätta formuleringarna varigenom budskapet tydliggörs och uppmärksammas. Att skapa en variation av utsmyckningar och samtidigt finna det personliga uttrycket.

Memoria. Att göra talet till sitt eget, memorera, träna in så att något inlärt låter spontant och naturligt, som en del av talaren själv.

Actio. Själva utförandet. Att framföra talet inför publiken med samspel mellan orden, rösten, kroppsspråk och gester.

På motsvarande sätt kan talets huvuddelar, strukturen under dispositio, beskrivas i olika steg:

Exordium. Talets inledning ska både skapa intresse för ämnet och en samhörighet mellan talaren och åhörarna. 

Narratio. Efter inledningen följer en klar och sannolik bakgrundsbeskrivning av situationen eller saken.

Propositio. Framställningen av den tes som talaren kommer att driva i talet. Här kan också en en kort beskrivning av de delar talet i fortsättningen kommer att innehålla, partitio.

Argumentatio. Den vanligtvis mest omfattande delen, argumentationen. Avsnittet kan delas in i två partier, dels en med argument som stödjer talets tes, confirmatio, dels en där andra avvikande påståenden kan tas upp och avvisas, refutatio.

Peroratio eller conclusio. Sammanfattning och avslutning. Sluta gärna med att tilltala känslorna för att skapa en bestående effekt av talet, vilket kan göras med en väl vald bild.

Retorikens förkärlek för bildspråk, snärtiga formuleringar och utsmyckningar handlar inte bara om en estetisk dimension utan än mer om deras praktiska effektivitet. På grekiska kallas den typen av språkliga figurer för troper, vilket betyder vändning. Troperna liknas ibland vid en förvridning av den vanliga formuleringen av ett sammanhang. Dessa många gånger överraskande ordvändningar är dels tänkta att skapa uppmärksamhet, dels leda tankarna in i nya banor och visa på alternativa synsätt och perspektiv. Allt i talarens syfte att skapa en upplevelse hos lyssnaren och få gehör för sin ståndpunkt, men också som en ren pedagogisk funktion att förklara och förmedla förståelse för något.

I litteraturen finns flera sätt att dela in dessa verktyg, som finns i myllrande mängder. Den traditionella retoriken skiljer mellan figurer och troper. Figurerna innefattar möjligheterna att variera enskilda ord och satser medan troperna handlar mer om tanke- och innehållsmässiga förändringar. Indelningen är dock svår att renodla eftersom uttrycken många gånger är en kombination av olika typer. Ordens och ljudens former, rytm, innebörder, liknelser, omkastningar kan blandas för att åstadkomma t. ex. upprepning, variation eller stegring. I grunden sker variationerna efter fyra ändringskategorier som identifierats inom retoriken. Alla ändringar som kan göras är antingen tillägg, fråndrag, omflyttningar eller utbyten.

Här presenteras några exempel på figurer respektive troper.

Figurer

Allitteration. Användning av ord med samma begynnelseljud. Bagar Bergström bakom berget bakar betydligt bättre bullar (Lennart Hellsing).

Assonans. Upprepad användning av samma vokalljud. ”Rödgrön röra.” (Carl Bildt)

Anafor. Återkommande inledning i flera satser. ”I have a dream… I have a dream… I have a dream.” (Martin Luther King).

Epifor. Upprepning av slutord.

Synonymi. Återkommande uttryck med samma betydelse. ”This parrot is no more! It has ceased to be! It’s expired and gone to meet its maker! This is a late parrot. It’s a stiff…This is an ex-parrot!” (Monty Python)

Kiasm. Spegelvändning av uttryck. ”Och därför säger jag er, medborgare i USA: fråga inte vad ditt land kan göra för dig, fråga vad du kan göra för ditt land.” (John F Kennedy)

Ellips. Utelämnande av normala led.

Oxymoron. Motsatspar förenas i samma uttryck. ”The sounds of silence”. (Simon & Garfunkel)

Paronomasi. Minimal variation som ger ett ord en ny innebörd, ordlekar.

Isocolon. Samma antal ord i satserna. ”Inte för de rika. Men för de kloka.” (IKEA)

Exclamatio. Utropet.

Klimax.

Antiklimax.

Troper

Metafor. Jämförelse med hjälp av bildspråk där en betydelse förs över från ett område till ett annat. ”Oljan är det svarta guldet.” ”IT-bubblan.” ”Datavirus.”

Liknelse. Uttryck där jämförelsen tydliggörs. ”Min älskling du är som en ros.” (Taube)

Allegori. Längre avsnitt där metaforer används på ett konsekvent sätt.

Metonym. Ett uttryck byts ut mot något mer konkret och näraliggande som kan poängtera en viss egenskap. ”Jag läste Strindberg igår”. 

Synekdoke. När en del får beteckna helheten, ”blekansikte”, eller helheten delen, ”Sverige vann hockey-VM”. 

Hyperbol. Överdriften. ”Hela Sverige firade…”

Litotes. Underdriften.   

 

Retorik idag

Begreppet retorik har genom tiderna fått stå för den antika talekonsten, men också för metoder att övertala människor eller för tomt prat i allmänhet. Dagens användning breddar termen till att mer handla om verkningsfulla aspekter i kommunikation överhuvudtaget. Oavsett om det rör sig om opinionsbildning och politik, PR och reklam, pedagogik och presentationer eller om samtal. Och då både som ett redskap för direkta aktiviteter och som ett analysverktyg.

 

Källor:

Retorik eller konsten att övertyga, Johannesson

Retorik, Rydstedt

Konsten att tala, Lennart Hellspong

Retorik, Jan Lindhardt

Cassirer, Huvudlinjer i retorikens historia

Johannesson, Hedlund, Marknadsretorik

Wikipedia, retorik

Retorik.com