Kvinnoforskningen har länge insett skillnaden mellan biologiskt kön och socialt kön (på engelska sex och gender), i Sverige har genus blivit en allt oftare använd översättning av gender. Denna insikt formulerades tidigt och elegant av Simone De Beauvoir i boken Det andra könet: ”Man föds inte till kvinna – man blir det”.

 

Så uttrycker sig Lena Eskilsson i antologin ”Framstegets arvtagare” (1998) och tydliggör på ett enkelt sätt en av de frågeställningar som ofta skapar diskussioner när skillnader och likheter mellan könen diskuteras. Det handlar om arv eller miljö eller med mer nutida begrepp om essentialism och konstruktivism. Under lång tid har bedömningen av kvinnors sätt att vara utgått från en biologisk utgångspunkt.  När man exempelvis har beskrivit hennes själsliga förmågor som intelligens, moral och språkbegåvning. Dessa bedömningar har ofta varit till kvinnornas nackdel och med en biologisk utgångspunkt har möjligheterna att förändra dess uppfattningar varit begränsade.

Att könet istället ses som socialt konstruerat som utvecklas i ett samspel mellan biologiskt kön och hennes kulturella och sociala tillvaro har skapat nya möjligheter för forskningen inom området.

 

Manlig och kvinnlig kommunikation

Brigitte Mral, Docent vid Örebro Universitet, tar i sin bok ”Talande kvinnor” (1999) upp frågan om män och kvinnors språk och om det finns några skillnader. Hur språket användas är ett av kommunikationens centrala områden.

Språket är en central del i kommunikation och avspeglar verkligheten och bestämmer samtidigt vårt sätt att se omvärlden. Mral hänvisar bl.a. till lingvisten Deborah Tannen och hennes bok ”Det var inte så jag menade”. Tannen som utgår från att det finns skillnader men att de är kulturellt och socialt inlärda genom den sociala samvaro och uppfostran. Hon har en positiv syn på kvinnans språk.

I boken ställer upp Mral upp följande beskrivning av skillnaderna mellan mäns och kvinnors språk:

 

Män                                     Kvinnor

Hierarki                               Samförstånd

Oberoende                          Närhet

Beslut                                    Diskussion

Asymmetri                          Symmetri

Lösa problem                     Förstå problem

 

Källa: Mral Talande Kvinnor Nya Doxa 1999

Kvinnors kommunikation skulle då enligt Tannen vara mer socialt inriktad och expressiv än mäns. Mral hänvisar även till forskaren Janet Holmes (1995) som i sin forskning kommit fram till att Kvinnor är mer språkligt utvecklade än pojkar, har en större komplexitet i meningarna, lyssnar mer aktivt, har ett större ordförråd och stavar bättre. Kvinnor talar och skapar sociala kontakter medan männen använder språket som ett verktyg för att ge information.

Män får dock ett större utrymme de dominerar talartiden och ser många gånger samtalet som en tävling, som en form av konfrontation. Kvinnor siktar på att nå samförstånd i sig inte som något mål.

Konfrontationsspråk det typiskt manliga eller samarbetsspråk det typiskt kvinnliga behövs i olika situationer. Enligt Mral är det manliga kommunikationsspråket som det bl.a. tar sig uttryck i retoriken som under årtusenden varit vägledande och norm för den offentliga kommunikationen.

I ett läge när kvinnorna lämnar den privata sfären, dvs. hemmet, och kliver ut i arbetslivet i offentligheten då uppstår det en ny situation.

En fråga man kan ställa sig är att när behovet av expressiv och social kommunikation i det offentliga rummet ökar som vi senare i boken hävdar, vilket med ovanstående utgångspunkter kan betraktas som kvinnliga kommunikationsdrag har då inte kvinnors kompetens inom detta område möjligheter att få en ökad betydelse. Och att denna kompetens i många organisationer på sikt kommer att vara viktig för lönsamhet och överlevnad.

 

Forskningsperspektiv

Deborah Cameron, lingvist och internationellt välkänd forskare med bakgrund i England, USA och även som gästprofessor i Sverige har definierat tre olika perspektiv som forskare genom åren har använt som utgångspunkt för forskning om manligt och kvinnligt språk.

 

Bristhypotesen

Denna forskning utgår från att kvinnors sätt att använda språket är bristfälligt och generellt sett sämre än mäns. Mäns sätt att tala är normen och kvinnorna avviker då från denna.

En av de företrädare som brukar anges som en företrädare av denna hypotes är bl.a. Robin Lakoff med sin bok ”Language and a womens place” (1975).  Här menar Lakoff bl.a. att kvinnor är osäkrare och artigare än män, vilket då visar sig i deras språkbruk. Resultaten har dock varit omdiskuterade  

Dominanshypotesen

Här är det männens makt över kvinnor som ställs i fokus, hur språket används i kommunikationen särskilt i offentliga sammanhang. Makten säjs är nedlagd i ordens betydelse, och hur kvinnor talar skall då ställas i relation till detta. Studier inom området pekar enligt Cameron på att i det offentliga rummet på ett utstuderat och knappt märkbart sätt belönas den manligt aktiva kommunikationen.

Att skapa sin manlighet och att skaffa sig en offentlig position är två sidor av samma sak.
Det finns en rad undersökningar som förutsätter eller bevisar att flickor och kvinnor pratar på ett annat sätt för att få sin vilja fram i ett mansdominerat samhälle.

”Kvinnor talar mer än män” Är ett ofta förekommande påstående om kvinnors kommunikation.
I boken ”Kvinnospråk och fruntimmersprat” (1999) tar Viveka Adelswärd upp detta ämne.

Statiska centralbyrån har gjort undersökningar som visar att kvinnor talar mer i telefon än vad män gör, två timmar och två minuter per vecka respektive en timma per vecka. Och en amerikansk undersökning visar också att det är kvinnor som står för den mesta av taltiden i hemmet.

I en undersökning vid anställningsintervjuer dvs. i det offentliga, så har Adelsvärd räknat den sammanlagda taltiden genom att lägga ihop repliktiden. Hon har sedan jämfört resultaten mellan män och kvinnor. Denna undersökning visar inte på några skillnader i taltid.

Undersökningar i skolan visar dessutom att två tredjedelar av taltiden används av den manliga delen.

Skillnadshypotesen

Detta forskningsperspektiv menar att kvinnors och mäns språk skiljer sig åt då kvinnor och män tillhör olika kulturer. Och att det finns ett speciellt kvinnospråk som inte bör jämföras med männens.

Detta kvinnospråk har mest återfunnits i hemmen, i den privata sfären. Medan samhället ses som mansdominerat där främst är det manliga språket som används i det offentliga livet. En tidig företrädare i Sverige för denna riktning var Gustav Cederschiöld (1900).

Kvinnors sätt att tala har emellanåt beskrivits som utan djup och osammanhängande med en stor portion skvaller. Empiriska data har dock saknats. Jennifer Coates (1996) har dock i sin forskning funnit att detta påstående att kvinnor talar om triviala och oviktiga saker inte stämmer.

Kvinnor har enligt Coates en mycket god kompetens att skapa vänskap genom att berätta om egna erfarenheter vilket då skapar gemensamma betydelser. Till denna kategori räknas ofta Deborah Tannen.

 

Härskarteknikerna

Med utgångspunkt från maktperspektivet så har den välkände norska professorn i socialpsykologi, Berit Ås studerat bl.a. kvinnokultur och ekonomi.  Ås som är hedersdoktor i Köpenhamn och i Halifax och med en bakgrund i den norska politiken har utvecklat en teori om de fem manliga härskarteknikerna. Olika sätt och beteenden som män har för att demonstrera sin makt och bibehålla sin kontroll särskilt emot kvinnor. Dessa beskrivs i boken ”Kvinnor tillsammans – Handbok i frigörelse” (1982). Dessa härskartekniker används idag som analysverktyg av många och kan användas för att förstå och avslöja maktens kommunikation. Att bli medveten och förstå de komplexa mönster och samspel som förekommer i arbetslivet eller inom andra områden är en del av den kommunikationskompetens som blir allt viktigare.

1.  Osynliggörande.

Osynliggörandet är möjligt genom att både kvinnor och män är så vana vid att det är männen och den manliga kulturen som är den självklara, normala och viktiga. Den är kraftfull då den som sällan eller aldrig blir sedd och bemött med intresse ofta känner sig obetydlig. Detta kan ske genom kroppsspråk gester eller brist på dessa.

2. Förlöjligande.

Att göra sig lustig på andras bekostnad, man får skratten på sin sida men det en individ som kränks och som blir nedvärderad i andras ögon. Den som är utsatt kan känna sig uttråkig utan sinne för humor. Förlöjligandet är exempelvis när kvinnor beskrivs som inkompetenta och otillräckliga för allt utom sex och hushållsarbete. Och är enligt Ås så vanligt förekommande att vi inte lägger märke till detta.

3. Undanhållande av information.

En annan människa hålls okunnig om vissa saker. Och detta hindrar denna människa från att handla så, som hon/han skulle ha handlat om hon/han hade vetat bättre. Exempelvis att någon man ”missar” att kalla till ett möte?  Eller har glömt att ge information om den eller den frågan som är en viktig förutsättning för inflytande? Vad är det som inte säjs – exformation.

4. Dubbelbestraffning. Oavsett hur du gör är det fel.

Engagerar du dig i en fråga uppfattas det som fel. Gör du det inte blir det också fel. Säger du något är det fel, är du tyst är också det fel. En kvinnlig chef som anklagas för svaghet när hon lyssnar och tar in allas synpunkter vid beslut. Men när hon driver igenom sin vilja, beskylls för okvinnlighet.

5. Påförande av skuld och skam.

Sker genom förlöjligande och dubbelbestraffning och är effektivt på grund av att kvinnan betraktas som underlägsen i samhället. Det gör man för att minska betydelsen av hennes insats. Exempelvis när kvinnor beskylls för att vara karriärlystna när de är intresserade av vad chefen talar om. Eller att kalla en kvinna för ”plugghäst” när hon får bra betyg.

Efter Berit Ås teori har det identifierats ytterligare några härskartekniker:

Splittring

Dela upp kvinnor efter utseende snygga och fula. Olika och ofta lägre lön vid Individuell lönesättning. Definiera en del kvinnor som goda och en del som onda genom att använda beteckningar som ”sansad”, ”lagom” respektive ”hysterisk”, ”manshatisk”, och  ”överdriven”.

Objektifiering

Att fokusera på kroppens utseende istället för det han eller hon säger och gör. Att se kroppen som en sak som ett objekt och inte som en människa med tankar och känslor.

Bestraffning

Att utsätta kvinnor för våld, hot och trakasserier. Eller hot om våld och misshandel mer eller mindre förtäckta.

 

 

Källor:

Birgitte Mral ”Talande kvinnor”, 1999

Lena Eskilsson, ”Modern feminism och kvinnorörelsen” ur boken ”Framstegets arvtagare” 1998

Red. Nils Runeby

Berit Ås, ”Kvinnor tillsammans – Handbok i frigörelse” 1982

Kerstin Nordenstam, ”Genusperspektiv på språk”, 2003

Viveka Adelswärd,”Kvinnospråk och fruntimmersprat”, 1999

Deborah Tannen, ”Det var inte så jag menade”, 1986