Även om många berättelser idag till stor del presenteras med bilder och ljud i form av TV, filmer och dataspel så är ursprunget det muntliga berättandet. Sagor och myter kring lägerelden och den muntliga traditionen har under mycket lång tid varit en viktig beståndsdel i människans tillvaro. En del av dess berättelser har sedan fästs sedan på papyrus, pergament och i handskrivna codex. Genom boktrycket sker en explosionsartad spridning av berättelserna och i berättelser finns nu i mångfald i mänsklighetens olika kulturer.

Idag utgör berättelser och historier en betydande del av många människors fritid, genom litteratur, filmer och under senare tid, datorspel. Här finns både de som förfasar sig över denna utveckling medan andra anser att den är berikande. Nya medier har ofta varit föremål för skepsis, den tidiga debatten om videovåld är ett exempel.  

Det finns flera olika skäl till att historieberättande blivit allt vanligare där företeelsen samtidigt får en mer framträdande plats i olika verksamheter. En del kan förklaras av samhällets ökade fragmentisering och abstraktion där människor söker efter sammanhang och mening.  Att placera händelser i sitt sammanhang genom berättelser lyfter fram kontexten som en viktig faktor till förståelse. Exempel på berättande idag är bl.a. TV-program där man berättar om skapandet av en ny film, eller inom universitetsämnet idéhistoria där s.k. ”tjocka” beskrivningar av begränsade företeelser idag har blivit betydligt vanligare än tidigare. Eller för organisationer som skapar tydliga bilder av sin identitet och den egna utvecklingen genom historien. Men också för fysiska produkter i form av varumärken.

 

Narratologi

Det vetenskapliga studiet av berättarkonsten kallas för narratologi, ordets latinska ursprung är narratio som betyder berättelse eller meddelande. En av områdets tidiga forskare som brukar framhållas i denna vetenskap är Vladimir Propp (1885-1970) som genom analyser av ryska folksagor identifierade ett antal återkommande motiv och likheter mellan de olika sagorna och berättelserna. Propp talar om enkla renodlade funktioner i dessa historier. Han identifierade 31 olika funktioner i de över 100-talet sagor han analyserade och åtta karaktärer, hjälten, skurken, prinsessan och så vidare. En del kritiker menar dock att Propps metoder inte fungerar när det handlar om mer personifierade och komplexa historier där psykologi och personskildring utgör centrala delar av händelserna. Den franske narratologen Gérard Genette (1930-) har utvecklat området med användning av olika retoriska begrepp och är tillsammans med Roland Bahrtes tongivande inom området. De tillhör den strukturlistiska skolan.

En bred tolkning av begreppet narratologi omfattar hela fältet av historier, berättelser och berättandet menar bl.a. den svenske filosofen Staffan Carlshamre. Det handlar om själva analysen av hur betydelserna skapas men mindre om vad man berättar.

 

Vad är en berättelse? 

Carlshamre menar att det finns tre olika villkor som skiljer en berättelse från andra språkliga utsagor. För det första menar han att, berättelsen beskriver ett förlopp i tiden. Vad den handlar om snarare än hur detta sker Men detta räcker inte fortsätter Carlshamre vidare, historien beskriver också ett handlingsförlopp med människor som söker uppnå olika mål eller komma förbi olika hinder. Här menar Carlshamre att ett av de centrala delarna av berättelser handlar om s. k narrativ tid. Han hänvisar till den franske filosofen Paul Ricoeur (1913-2005) som menar att man måste skilja på två olika tidsformer i berättelserna, en som handlar om historietid och en som avser berättelsetid. Det förstnämnda begreppet handlar om minnen, beslut och förväntningar hos berättelsens inblandade, som sammanför deras handlingar. Här handlar det om det egna perspektivet med dess olika subjektiva tolkning och avsikter med kopplingar till det som redan varit, till det förflutna. Men berättelsetid beskriver hur händelser berättas med hänvisning till orsaker och konsekvenser, att i efterhand beskriva samma handlingar när man känner till resultatet, som historiker eller läsare. Ricoeur menar att berättelser har, ett före och ett efter. Detta är själva narrationen. Historien i sig bara är en otolkad ”verklighet”.

Carlshamre tar även upp att berättelser ofta har som villkor att de är knutna till ett ”enhetligt förlopp”. Det måste finnas en början och ett slut i historien men också en riktning mot ett specifikt mål. Gennete har utvecklat detta och menar att det finns en distinktion mellan det kronologiska förloppet i historien och händelserna i den ordning de diskuteras, diskursen. Både historien och diskursen representeras av tid, den tid under vilken en historia utvecklar sig och den tid det tar att berätta densamma.

Den svenske spelforskaren Jonas Carlqvist påtalar en intressant reflektion med utgångspunkt från datorspel. Han påtalar att många berättelser redan är avslutade när de berättas vilket skiljer sig från dagens interaktiva datorspel. Carlqvist hänvisar till spelforskaren Jesper Juul som skriver att interaktiva datorspel har två tidsaspekter, speltid, den tid det tar att spela spelet och event-tid som är den tid som förflyter i den historia man spelar. I interaktiva berättelser smälter dessa två tidsaspekter samman.

Detta medför en skillnad i synsätt på vad en berättelse egentligen är. Något man kan tala om i efterhand eller det som sker i nuet. Detta är ofta fallet när det gäller interaktiv kommunikation där själva förståelsen av kommunikativa händelser uppstår i efterhand när händelsernas innehåll sätts i relation till det som var innan händelsen.

 

Berättelser, organisationer och varumärken

Berättelser bygger på ett narrativt språk som betonar viken av sammanhang, känsla, beröring och mening till skillnad från det logik vetenskapliga språket som tar fasta på enskildheter, logik, bevisföring och funktioner. I de flesta berättelser återfinns en arena, aktörer, händelser och i många fall intriger.

På så sätt ligger hela företeelsen i linje med utvecklingen inom kommunikationsområdet med en förskjutning mot social och expressiv kommunikation dvs. det meningsskapande. Där helhet och förståelse är nyckelord. Den danske författaren Rolf Jensen beskriver detta i sin bok ”Dream Society” där han använder begreppet storytelling för detta fenomen.

Området får också betydelse för organisationer som idag arbetar med varumärkesfrågor, kunskapsutveckling av personal och en allt närmare kontakt med kunderna. Det handlar om att skapa mening för exempelvis ett varumärke som Johansson & Liljekvist (2003) påtalar, de skriver också att historieberättande har en viktig funktion att föra samman det personliga och subjektiva med det objektiva. I samma berättelse ryms mikroperspektivet, den enskilde individen och makroaspekter organisationen och omvärlden. Detta menar man är något som ofta inte påtalas i organisationsteorier.

I berättelserna skapas förståelse för många av de händelser som en organisation medverkar i. Här har ledningen en viktig uppgift. Att berätta organisationens löpande historia, inte bara den som ägde rum 100 år tidigare utan den som hände igår eller i förra veckan. I takt med en ökad transparens och där betydelsen av mediebilden blir allt viktigare att kunna beskriva vad som händer direkt efter det har hänt.

Att presentera en trovärdig berättelse som samlar upp intressenternas olika frågeställningar och gör det möjligt att gå vidare. Särskilt viktigt är detta vid olika former av kriser. Att berätta om det som varit blir i detta perspektiv en företagsstrategisk fråga för framtiden. Tidsaspekten spelar här avgörande betydelse. Men det handlar i lika stor utsträckning att kunna sätta ord på organisationens framtid.

 

Några av de faktorer som påverkar berättelserna är bl.a.

 

Autenticitet

I en tillvaro fylld av massproducerade kopior så växer begreppet autencitet i värde. Särskilt tydligt blir detta när vi närmar oss varumärken och konsumenter.  Människor söker det äkta i en värld av abstraktioner och konstlade skapelser. Vad som är sant eller inte när det gäller storytelling är menar vissa av underordnad betydelse, utan det viktiga är att det upplevs äkta. Hur man lyckas med att skapa autencitet bygger på en hög grad av medvetenhet eller känsla för publikens föreställningar och utgångspunkter.

 

Ambassadörer och vidareberättande

Storytelling handlar om mer än bara underhållning. Att berätta en trovärdig historia för den som lyssnar innebär inte att kommunikationsprocessen stannar efter detta. De som lyssnar blir själva berättare av historien och för den sedan vidare. På detta sätt uppstår en mun till mun kommunikation som kan utgöra en stark faktor för organisationens framtida utveckling. Och positiva värderingar kan på detta sätt spridas av andra än av organisationen själv. Arenan som företaget skapar utgörs i detta fall av berättelsen.

 

Kommunikativt redskap

Myter och rykten är kraftfulla redskap vars innehåll skiftar beroende på kontext och den som berättar. De rykten och myter som människor kommer ihåg är exempel där den muntliga traditionens kraft tydligt syns. Storytelling kan användas internt i organisationen för att förklara händelser som varit eller för att beskriva framtiden och de möjliga scenarier som kan tänkas inträffa. Eller för att förtydliga den vision som kan fungera som en positiv drivkraft för de anställda. Det kan också innebära att berättelser blir en del av varumärket och på detta sätt även riktar sig till andra intressenter såsom kunder eller kapitalmarknad. Berättelsen bör anpassas formmässigt till de sammanhang där den skall uttryckas.

 

Relationsskapande verktyg

Människans sökande efter sammanhang och mening utgör i grunden en stark drivkraft. En del anser att det är just historier som formar den verklighet vi lever i, vare sig det är historier vi berättar för oss själva om oss själva eller berättelser som sprids till andra lyssnare.

Berättelser kan beskrivas som organiserande kommunikation. För att detta skall fungera förutsätter att den som lyssnar ges tid att själva tolka samtidigt ge budskapet mening. Den som lyssnar utgår från sin egen grad av motivation och engagemang. Här styr i första hand motivation och i andra hand kännedom. Den som lyssnar behöver inte alltid ha en bred kunskapsbas för att ta till sig och föra berättelser vidare.

Organisationerna vill ofta styra hela den berättande processen så att berättelsen tolkas i enhetligt med önskade värderingar. Men det går inte att låsa fast hur lyssnaren skall tolka en berättelse.

Meningsskapandet är en gemensam process i samspel mellan berättaren och lyssnarna. Lyssnarens tolkningsförutsättningar styr hur budskapet tas emot tillsammans med lyssnarens övriga referenser som i olika skeenden och grader påverkar utfallet. Berättelsen måste vara trovärdig.

 

 

Källor:

”Drömmar, berättelser och varumärken”, Johansson & Liljeqvist Stockholms Universitet, 2004

”Dream Society”, Rolf Jensen, 1999.

”Attitudes & Persuation”, Petty & Cacioppo

Staffan Carlshamre, http://www.philosophy.su.se/kurser/Fakultetskurs/fktexter/narratologi.html

Uppsats Jonas Carlqvist, http://www.hb.se/bhs/ith/4-02/jc.pdf